Välkommen till

Svenska rasklubben för svensk lapphund

 

Rasstandards genom tiderna för svensk lapphund

AKTUELL RASSTANDARD för Svensk lapphund, klicka här !


1894 års rasstandard Långhårig lapphund


Efter jägmästare H. Nordlund i Tidn. F. Idrott (n:o 6 ü892)

Offentliggjorda beskrifning meddelas här följande raskännetecken:

HUFVUDET bredare och i förhållande till kroppen större än gråhundens. Pannan och bakhufvudet väl hvälda. Nackknölen föga framträdande. Pannafsatsen mera framträdande än gråhundens.


NOSEN bred och tjock vid roten, mot spetsen föga afsmalnande i jemförelse med öfriga ”spetshundar”.


LÄPPARNA väl slutna, får ej vara öfverhängande.


ÖRONEN upprättstående, stundom-särskildt hos yngre individer- i spetsen framåt nedvikta, bredare och kortare ( hjertformiga) och ställda längre från hvarandra än hos gråhunden.


ÖGONEN nästan horisontellt ställda, stora, runda, vackra, uttrycksfulla. Ögonmellanrummet är större än hos gråhunden. Iris brun helt och hållet synlig.


HALSEN at medellängd.


KROPPEN mera långsträckt än gråhunden.


BRÖSTET smalt med djupt


RYGGEN rak. Boghöjd 40 á 50 cm.


BENEN raka och kraftiga, i förhållande till kroppen något korta.


FÖTTERNA starka, kraftiga och mycket härdiga, medelstora, något aflånga; tårna bevuxna med tätt hår, hvilket är längst å det främre tåparet, hvarigenom hunden synes hafva mycket långa fötter. Hos mången individ är dock tårnas hår afnött.


SVANSEN under medellängd, stubbsvans (ibland medfött) ej ovanligt. Bäres i stark knorr tätt liggande å ryggen, behängd med tätt, långt, mycket mjukt med dock yfvigt hår, hvilket plymlikt står ut från svansen åt alla sidor och delvis faller öfver ryggen. Vid ansträngd fart bäres svansen utsträckt.


HÅRBEKLÄDNAD å hufvudets och benens framsidor kort, tät och åtliggande, å den öfriga kroppen rik, lång, yfvig och strid, dock tät med rik bottenull. Håret är alldeles rakt och får absolut ej vara vågigt, d v s hava ett eller flera knän på de särskilda småhåren. Sedda på nära håll, speciellt såsom våta, visa sig småhåren såväl i stickelragg som bottenull å både kropp och svans vara ytterst finkrusiga, men hårlaget blir ej vågogt genom detta förhållande. Håren äro längst å bröst och hals, der de kraglikt omgifva hufvudet, gifvande hunden ett björnlikt utseende, äfvensom å lår och frambenens baksidor, på hvilka senare de äro mycket långa.

 

FÄRGEN helt svart, svartröd (järvröd) eller svart med bruna, gula, grå eller hvita ben och fötter, hvarvid lika färgade ocellprickar ofta öfver ögonen. Också på bröstet samt kring anus brukar finnas ett mindre fält med från det hela afvikande färgteckning. Hvita hundar med gulbruna fläckar samt helt gulbruna skattas äfven högt af lapparne, särskilt som fågelhundar, fågelskällare. Helvhita äro ej omtyckta, enär de syns dåligt på snön.


Som FEL anses: Icke alls eller ringa hvälfdt hufvud; lång och spetsig nos; sneda ögon; kort kropp; höga ben; svans som ej ligger fälld å ryggen; glest, kort eller vågigt hårlag; jelhvit, varggrå eller vargbrun färg, hvilka båda senare färgteckningar antyda gråhundsinblandning.

 

Pointskala:

                           hufvudet och dess form ………….15 points

                           nosen……………………………………….10 points

                           ögon och öron ………………………….10 points

                           kropp, ben och fötter………………..15 points

                           svansen…………………………………….10 points

                           hårbeklädnaden………………………..25 points

                           färgen………………………………………….5 points

                           totalintryck……………………………….10 points

___________________________________________________

                                                                       Summa 100 points

 

 

1935 Lappländsk spets

Karaktäristik av Comp, text från 1935, publicerad i Hundsport

Ännu en gång sätter jag mig ner för att lovsjunga lappspetsen, vår ursvenska hund, som genom årtusenden bibehållit sin rasform, och som motstått civilisationens menliga inflytelser. Lapphunden är alltså fortfarande det utpräglade nyttodjur, som han redan var för stenåldersmänniskan i tidernas begynnelse. 


Man tycker att ett så förträffligt djur skulle vara livligt uppskattat i sina egna landsmären, och så är utan tvivel fallet men en viss begränsning. Renskötarna inse nämligen sitt beroende av lappspetsen, ty de veta utan honom är deras näring omöjlig att utöva, och följaktligen se de till, att rasen ej dör ut. Men ingen eller åtminstone ytterst få människor tänka på att föra den framåt, och stillastående är i ett fall som detta liktydigt med tillbakagång. Utom lapparna är det inte många som ha intresse för rasen. Ett fåtal uppfödare har tagit lappspetsen som hobby, vilket de på ett sätt ha funnit ganska otacksamt nämligen av det skälet, att det är mycket svårt att placera ut valparna - allt kan man ju inte behålla även om man är aldrig så intresserad av en ras. Å andra sidan få de emellertid riklig lön för sin möda, ty en mera sympatisk hund att ägna sig åt än ifrågavarande kan knappast tänkas. 


Under många år, så länge jag var "besutten lantjunkare" hade jag nöjet att lära känna lappspetsen närmare. Jag fann honom ytterligt trogen och klok. Dessutom vore alla utan undantagsynnerligen vaksamma- ofta till överdrift- renliga och trevliga som hemmahundar. Såsom vallhundar, till vilket de hos mig övervägande användes, voro de ovärderliga, och vallarinstinkten låg dem så i blodet, att dressyr var nästan obehövlig. Undra på att jag efter sådana erfarenheter kan rosa dessa hundar. Handen på hjärtat kan jag inte finna annat "emot" än att de på grund av sin vaksamhet ofta ge skall även när ett sådant är omotiverat. 


Jag vill inte missrekommendera någon annan hundras, ty det finns mycket gott hos alla utan undantag, men jag ber den värde hundspekulanten efter detta besinnas före köp, att det finns andra raserän schäfer, dobermannpinscher, terriers, schanuzer och allt fint de moderna raserna kan heta. Jag ber honom komma ihåg vår svenska lapphund, som kan bereda lika mycket glädje och nytta som någon av de upprepade. Genom att intressera sig för denna inhemska ras german samtidigt ett handtag åt svensk kultur. 



Totalintryck

Lappländska spetsen är en typisk spetshund. Något under medelstorlek, med tätsluten kropp, snarare låg- än högbent, medrikt helst strittande hårlag, upprättstående, spetsiga öron, väl ringlad, över ryggen buren svans, tämligen varierande till färgen samt livlig och käck till humöret. 


Huvudet

Brett vid öronen. panna och bakhuvud väl välvda, nackbenet obetydligt framträdande, pannavsatsen skarpt markerat, nosen snarare kort än lång, tjockare vid roten, jämnt men icke starkt avsmalnande mot spetsen, såväl sedd uppifrån som från sidan. Nosryggen rak.  Nosspetsen skall vara mörk, helst kolsvart. Läpparna slutna. 


Öronen

Upprättstående, korta och breda vid basen, spetsiga upptill, tämligen långt ställda från varandra och mycket rörliga. När hunden lyssnar, vetta öppningarna framåt. Hos unga hundar till omkring ett års ålder äro öronen ofta böjda i spetsen. Detta slags öron förekomma visserligen hos en del rena stammar äen i fråga om äldre hundar, men äro likäl mindre önskvärda om också icke diskvalificerande. Öronen böra helst stå rakt upp. 


Ögonen

Ligga tämligen långt från varandra, nästan horisontellt ställda, ganska stora, runda,bruna, helst mörka, allvarliga, utrycksfulla. 


Halsen

Av medellångd, torr och kraftig. 


Kroppen

Väl sluten, något lång i förhållande till djurets höjd. Bröstet mer djupt än brett, ryggen rak, buken endast obetydligt uppdragen. 


Benen

Raka och kraftiga, icke höga. Bakbenen obetydligt böjda i knä- och hasled, bakifrån sett raka.


Fötterna

Starka, något avlånga med väl slutna tår, vilka äro tätt hårbevuxna, varigenom de ser längre ut än de egentligen äro. Sporrar icke önskvärda.


Svansen

Under medellängd, har långt och tätt yvigt hår, som icke bildar fana, men står ut åt alla håll. Den bäres kraftigt ringlad över ryggen. Vid snabbt lopp eller då hunden är rädd, bäres svansen hängande och då mer eller mindre böjd. Ibland förekommer medfödd stubbsvans, som likväl utesluter från 1:a pris. Då av praktiska skäl kupering- snö och exkrament frysa lätt fast i de långa svanshåret och hindra hundens rörelser- ofta företages av lapparna, bör en kuperad svns icke diskvalicera, men liksom i fråga av medfödd stubbsvans utesluta från 1:a pris. 


Hårlaget

Är rikt, långt, yvigt, bör helst vara "strittande", är kort och glatt endast på huvudet och benens framsida. Hårlaget får absolut icke vara lockigt eller vågigt. Det är längst på bröst och hals, där det bildar krage, på lårens och frambenens baksidor samt på svansen.  I pälsens botten finnesett tätt lagerav ullhår. Sett på nära håll, särskilt i vått tillstånd, visar sig  varje hår -såväl täckhårsom ullhår - vara ytterst fint krusigt. 


Färgen

Är mycket varierande: svart, brunsvart, brun, smutsbrun till brunröd, gråbrun eller vit. Oftast är underhåren av ljusare färg än täckhåret. Demörkare färgade hundarna äro antingen helt enfärgade eller hava gulbruna teckningar eller teckningar av en något olika färgnyans än grundfärgen, t e x på nosen, i bröstet, på benen, kring anus eller prickar över ögonen. Vitt finnes ofta, såsom bröstfläck, på fötter, såsom bläs på huvudet, som halsring, som nackfläck eller på svansspets, antingen utan eller också med förenämnda teckningar. De hundar, som äro av vit grundfärg, hava större eller mindre svarta eller gula till gulbruna fläckar på kroppen och teckningar på huvudet. Helvita hundar äro sällsynta, och då de äro svåra att se mot snön, föga värderade. Mer eller mindre grå färg måste beaktas såsom fel och antyder korsning med den grå norrländska spetsen. Önskefärgen äro björnbrun, svart, brun eller vit i nu nämnd ordning. Enfärgad föredragas. 


Höjden

Varierar mellan 45-50 cm för hundar och 40-45 förtikar, mätt över skuldrorna.


Karaktär

Hunden är käck, trogen och särdeles vaksam